Historik

Bönnelyche & Thuröe var näst intill ensamt i Sverige inom växtgiftproduktion. 1965 flyttar företaget sin produktion från Malmö till Teckomatorp, där man installerar sig i den före detta sockersaftstationens lokaler. Man fick statligt bidrag från dåvarande överstyrelsen för ekonomiskt försvar för tillverkningen.

1971 köper Kemisk Vaerk i Köge A/S Bönnelyche & Thuröes växtgiftproduktion av Höganäsbolaget. Efter köpet skapas namnet BT Kemi. Samma år, 1971, grävs det ner hundratals gifttunnor inne på fabriksområdet med restprodukter efter framställningen av växtgifterna. Förorenat vatten från produktionen släpps tidvis ut i den intilliggande Braån. Omvärlden är näst intill ovetande eftersom nedgrävning och vattenutsläpp sker på nätterna - i skydd av mörkret. Braåns vatten blir förgiftat och trädgårdsmästare Ahl i Billeberga nedströms BT Kemi får sina odlingar förstörda då han vattnar med åvattnet.

Lukt från fabriken ligger tidvis tung över Teckomatorp med omnejd. Många av Teckomatorps invånare får mer eller mindre besvär med andningen. Mest besvärande är de dagar då vinden ligger på från BT Kemi och vid dimma. Med Monica Nilsson i spetsen bildar invånarna i Teckomatorp en aktionsgrupp mot BT Kemi. En namninsamling som kräver att BT Kemis verksamhet ska stoppas skrivs under av runt 600 Teckomatorpsbor. Tyvärr hinner namninsamlingen inte nå koncessionsnämnden innan den i april 1975 fattar beslut om att ge BT Kemi fortsatt tillstånd för verksamheten i Teckomatorp.

I oktober 1975 kallas det till ett informationsmöte om BT Kemi i Folkets hus i Teckomatorp. Över 200 personer kommer till mötet, men den sakliga informationen uteblir och företaget förnekar att de nergrävda tunnorna skulle innehålla några giftiga ämnen eller att man släppt ut förgiftat vatten i Braån. Hälsovårdsnämnden bestämmer sig till sist ändå för att tunnorna ska grävas upp. Många av tunnorna har frätts sönder trots att de bara varit nedgrävda i fyra år och vid analys visar sig innehållet vara giftigt.

Stor uppmärksamhet i media
Media, både i Sverige och internationellt uppmärksammar "giftskandalen i Teckomatorp". Frågan om företagets vidare existens lyfts till Regeringsnivå där det beslutas att driften ska upphöra. BT Kemi försätts i konkurs och en av Sveriges - och Europas - värsta giftskandaler i modern tid är ett faktum.

Sanering efter konkursen
Företaget har gått i konkurs men gifterna finns kvar i marken. De sista åren på 1970-talet gör staten insatser för att sanera BT Kemiområdet. Totalt tusen tunnor grävs upp. Innehållet tappas över på nya fat och skickas iväg för destruktion. Fabriksbyggnaderna tvättas med vatten och ånga innan man spränger huvudbyggnaden i februari 1979. Området norr om järnvägen där man haft avloppsvattendammar och även grävt ner en del tunnor innesluts av ett dräneringssystem som delvis byggts ut av BT Kemi. Dessutom förstärks gränsen mot Braån med en bentonitskärm. Rivningsmassor och en del förorenade massor som finns på fabriksområdet läggs över på området norr om järnvägen där man tänker sig att massorna ska lakas ur av regnvattnet, en process som beräknas ta tre till — i värsta fall — sex år. Vattnet behandlas till en början i ett kolfilter i Teckomatorp, men när de värsta föroreningarna avtagit pumpas det istället till reningsverket i Landskrona. I samband med saneringen köpte kommunen, på inrådan av staten, fastigheterna av konkursboet. Förutsättningarna för köpet var att staten genom Länsstyrelsen skulle genomföra erforderlig sanering. Efter denna sanering sålde kommunen fastigheterna i det södra området till privata fastighetsägare.

Sanering igen
I mitten av 80-talet påträffades bland annat dinoseb under golvet i en verkstadslokal. Sanering genomfördes genom Länsstyrelsens försorg. Marken och vattnet i det norra området provtas då och då under de två kommande decennierna, men tyvärr kan man inte se någon positiv trend avseende föroreningsgraden vare sig i vattnet eller i jorden. Man slutar aldrig helt att fundera över hur man ska komma tillrätta med området och man gör något försök att plantera salix, men någon större sanering kommer aldrig till stånd. Det är först när kommunen efter långa diskussioner med staten tar på sig ansvaret för att göra en huvudstudie med bidrag från Naturvårdsveket som grunden till det pågående efterbehandlingsarbetet läggs.