”Detta är ju min livlina – det är guld värt”

Att vara den som alltid är där för sin närstående med att ordna, stötta och vård för att få tillvaron och livet att fungera kan verkligen ta på krafterna. Både fysiskt och mentalt kan det vara ansträngande. Det kan också kännas ensamt att alltid behöva var stark.

Pia Olofsson är en av kvinnorna i gruppen som varit med under hösten.

Varför sökte du dig hit?

— Min man har demens men det var först i februari som jag insåg att jag behövde hjälp. Jag var ganska långt nere. Det var katastrof helt enkelt och i samband med detta fick jag tipset av Vårdcentralen att kontakta Eva Granvik och anhörigstödet. Jag har fått jättemycket hjälp samt lärt känna andra som befinner sig i en likvärd situation.

Pia berättar att hon gått på träffarna var fjortonde dag och att det varit ett stort stöd:

— Jag hade aldrig klarat detta själv. Vi har också fått hjälp från kommunen genom biståndshandläggare och arbetsterapeuter för att underlätta vardagen för mig och min man.

Vad skulle du säga är det bästa med studiecirkeln?

— Det är samhörigheten och att man inte är ensam. Här kan vi i gruppen dela med oss av tips, råd och erfarenheter utifrån olika situationer som kan uppstå och hur man kan hantera dessa.

Kommer du att fortsätta att komma hit till anhörigstödet?

— Här ja, vi har redan bestämt nya tider. Jag vet inte vad jag gör om jag inte får prata med andra människor. Detta är ju min livlina - det är guld värt, säger Pia Olofsson.

Ny omgång till våren

Under hösten har gruppen träffats vid sex tillfällen i anhörigstödets lokaler i Kvarnhuset på Svalegatan i Svalöv. Varje träff har haft ett tema där fokus är på den anhörige och inte på den som är sjuk.

— Första gången vi träffas så pratar jag om sjukdomen och vad det innebär att ha en demenssjukdom. Detta för att öka kunskapen i gruppen. Därefter har vi teman som knyter an till anhörigrollen och deras mående, säger Eva Grankvist.

— Ofta använder vi oss av korta filmer på ämnen som vi sedan diskuterar. I dag diskuterade vi vad det innebär att flytta till ett korttidsboende eller ett särskilt boende och våndan kring det, tillägger Anna Helkama-Rågård.

Så blir det en fortsättning till våren?

— Ja, till våren blir det en ny omgång. Denna grupp kommer att fortsätta och sedan startar vi upp ytterligare en grupp. Så då kör vi två parallella grupper samtidigt, säger Anna.